I dag har jag igen jobbat och igen har jag kännt att Hans inte har mådd så bra! Det är så långa dagar för honom! Och då kommer frågan än en gång upp: Varför måste det vara jag som sitter där på jobbet 17-18? Vill folk verkligen få andra att må dåligt?

Jag har i princip inga reklamationer att göra, och det var ju dom som var årsaken till att det bara kunne vara mig som jobbade kväll. Onsdag – Torsdag kvällar sitter en kollega som var min vikarie, alltså tredie och sista som kan reklamationer (reklamationsansvarige ville man bara inte fråga) men han har inte ens fått besked om att göra reklamationer 17-18 – han jobber ju dagtid som kundtjänst och fortsätter alltså så på kvällen, har inget att göra med reklamationerna! Hmm!!

Då tänker jag: Varför var det nödvändigt att förstöra min mammaledighet, Hans pappaledighet och Linneas omställning till sitt nya liv? Varför? Varför skulle vi tvingas genomgå detta under tiden där vi varit med om största omställningen i våra liv någonsin?

Några dagar innan vi åkte till Kina sa jag till Hans: Tänk dig! Detta är första saken vi gör där vi inte har någon ångerrätt! Ingen återköp eller möjligthet att tex skiljas. Gifter man sig kan man skiljas igen. Ett hus kan säljas ja till och med en hund eller ett annat djur kan säljas igen!

Men Linnea är här och nu, hon är livet! Och vi vill kunna njuta livet med henne!

Min psykolog sa, ta en dag i taget, och i går kväll när jag gick natterundan med Valde tänkte jag på jobbet, att jag skulle dit i dag – jag hade inte tänkt på det sedna jag lämnade det tisdag kl 18:05 (jag är snabb ute och på väg hem!)

Men när jag då ser Hans på måndagsmorgonen då ser jag att vår kris inte är över, jag ser att han är ledsen och det gör ont! Måndagar och tisdagar skulle vara deras dagar – något dom så fram emot!

Jag hoppas jag snart får gå hem för gott – mammaledig på heltid, visst är pappatiden över men den får dom ta igen när jag börjar skolan!

Jag har fått veta jag är naiv men jag kan inte låta bli att tro på det goda i människorna, vilket ju gör besvilkelsen dubbel smärtsam…. om tårar var av guld….. skulle jag aldrig behöva jobba mer! 😉

________________________________________________________________________________

It’s a long story with the company changing my working hours so that Hans has Linnea from she gets up till she goes to bed. We used to sit and relax, talk and just be to gether from 17:15 – 18:00 but now I get home 18:15 and Hans and Linnea has start eating….. arround 19:00 o’clock she starts her night rutine.

When the company so determined said you work 9-18 or you have no job, I had a breakdown: Cried all day, couldn’t be home alone with Linnea, so Hans stayed here too. Now it’s much better and I get professional help, but still I ask my self why do people have to treat each other like this? Where is the respect?

Soon – no later than june first I’ll be home everyday with Linnea. Hopefully I’ll start on a 2 years education in september, resulting in a job as a Automation engeneer – I have a education as a laboratory technician from Denmark and I have a good chance to ge in to the school…..

I might be naive but I can’t stop believe in the good in people so it hurts so much more when they let you down!

If tears were made of gold, I would never have to work again 😉

Take care! I still believe in the human kind!